300 000 läsare kan inte ha fel ...

... eller så är ni bara jäkligt lättroade. Tänk att ni är så många som har hittat hit. 300 000, det är mycket det. Jag är fortfarande lika förvånad.

Förra lördagen hade Göran och jag barnvakt till båda kidsen. Vi tog tillfället i akt och bokade bord på en lokal, lite bättre, resturang. En sådan här romantiskt kväll på tu man hand var länge sen sist. Nu är varken Göran eller jag någon romantiker - men ändå.

Vi hade bokad bord till klockan 19.00. Vi anlände i tid och kunde sätta oss och bara vänta på att bli serverade. För en gångs skull var det inte vi som skulle servera. Här spelar grammatiken stor roll. Servera eller bli serverad - det är frågan.

Vi beställde varmrätt och ett glas rött. Maten dröjde alldelens lagom och det sydafrikanska vinet var fantastiskt. Göran och jag avhandlade saker som vi inte gjort på flera månader. Typiskt nog så handlar samtalsämnet ofta om vilka fina och härliga ungar man har.

Till efterrätt bestämde jag mig för att ta en kaffeglass med en cappucino, och Göran smygbantaren en slät kopp kaffe. Jag njöt av varenda sked av denna gudomligt goda glass. En viktväktarens mardröm. Tills sist var glassen slut, kaffet urdrucket och vinglaset tomt. Vi började stirra på varandra och tänkte att vi samtalat nog för en kväll. Samtalsämnena var slut.

Ska vi bege oss. Nu har vi suttit här länge nog, säger Göran.

Hur mycket är klockan? frågar jag.

20.05, svarar Göran.


Min köpsmansdisk i köket.

kram Helena