Snön faller och jag med den ...

Är det inte härligt att titta ut genom fönstret när den första snön faller? Man blir nästan lite pirrig i magen och då menar jag inte av magsjuka. Jag slapp den faktiskt. Peppar peppar.

Igår var jag ingen god människa. Göran var hemma från jobbet och var sjuk samtidigt som båda barnen var hemma. Jag tänkte från början att nu ska jag vara en snäll och förstående sambo. Men det gick fram till lunch - max.

Sen körde jag igång och var mitt vanliga åskmolns-Helena som bland annat en sjuk karl kan locka fram. Jag tog med mig båda barnen och skulle handla på våran lokala ICA-affär. Elliot körde rakt in i mina hälsenor med en barnköpvagn.

Men vad fan... Kör inte på mig med vagnen! Skrek jag som bara en arg småbarnsmamma kan göra med en sjuk karl hemma.

Jag fick några dömande blickar av några äldre damer i affären.

Jaja, ni fick säkert några bryt i affären när ni hade barn. Ni har bara glömt det, tänkte jag för mig själv.

När jag sen hade packat upp varorna från min vagn ropade jag på Elliot att komma med sin vagn. Han hörde vad jag sa och drog åt andra håller. Där stod jag med ett tomt rullband och en full kö med folk stirrande på mig. Jag satte fart i riktning mot Elliot och hämtade hans vagn, la upp de tre varorna och tänkte att nu är allt frid och fröjd.

Jag ville lägga upp sakerna på bandet, skriker Elliot och bryter ihop som bara en 3-åring kan göra.

Här! Ta den här chokladkakan och lägg på bandet, sa jag och tänkte samtidigt att jag bjöd hela affären på några härliga DON´Ts i barnuppfostran.

Jaja. Shit happens.

Jag har en ny detalj på skrivbordet i biblioteket.

Det är ett arvegods. Jag tror det är ett etui för cigariller. Jag hittade det i mina gömmor.

Det finns ett vackert monogram eller sigill på den, i äkta vintagestil. Det som gör den extra vacker är att den kommer från min släkt. Vem av dem måste jag kolla med släkten. Sådant glömmer jag.