I måndags skulle jag lägga in en tvätt i maskinen med mina nya vackra naglar. Då gjorde jag det klassiska att stöta i nageln underifrån som ni vet gör så fruktansvärt ont.
Jag kan säga att den här gången gjorde det så fruktansvärt ont. Jag skrek rakt ut så min dotter blev rädd. När jag sedan skulle kolla till min nagel såg jag att hela nageln hade lossnat från mitt finger. Den satt fast bara lite grand upp i nagelbandet. Det var som att vända blad i en bok. Det var alltså den stenhårda massan som täcker både min egen nagel och tippen, som var så stenhård att den drog med sig hela min egen nagel.
Så måndagen fick jag åka till akuten (inga tider hos vårdcentralen fanns kvar) för att bedöma om den behövde ryckas bort eller inte. De bedömde att den får vara kvar tills den har lossnat av sig själv.
Så här går jag med en tumme med en nagel som lossnat men fortfarande sitter fast längst upp. Bara tanken får mig alldeles svag. Jag har kommit åt tummen några gången och varje gång lyfts nageln. Aj som f...n.
Nu är resterande tippar borta med. Det är livsfarligt med stenhårda tippar. Inget för en redig småbarnsmamma som håller på hela tiden. Man är en lantis, det är bara att inse. Ingen Östermalmskärring.
Nu till något annat. När jag var till Ewa sist hade jag Selma med mig, en snygg blondin. För att vi ska få se mer av hennes hem, insisterade Ewa att blondinen ska vara med på bild hon med.
Selma är min brors hund, det är hon till höger. Den andra känner ni ju igen vid det här laget. Det är Ewas ögonsten Otto. Vilka godingar va? För att få en inredningsanknytning, så här ser ni att det går att ha hund och ett vitt hem.

Ser ni så nöjda de ser ut? Tro jag det, för soffan är det enda stället som de inte får vara i.
Igår tog jag en tur och köpte något alldelens fantastiskt vackert. Det kan ni få se imorgon.
kram Helena